Läs Lennart Ohlssons berättelse från Fish Hoek Surfski Festival i Sydafrika. Mycket välskriven, intressant och inspirerande. Alla foton använda med tillstånd från Cape Town Sports Photography (Thank you John).
Segrar i bakvattnet
Läser man världsrankingen i surfski så kan man se att hela fem paddlare i den absoluta toppen kommer från samma lilla stad i Sydafrika. Detta är knappast någon slump, för i Fish Hoek alldeles söder om Kapstaden finns förutom fantastiska träningsförutsättningar och också en unik inställning till träning, tävling och att ständigt prestera bättre. Därför kändes det helt naturligt att deninternationella surfskisäsongen 2012 avslutades med Fish Hoek Surfski Festival. Tre tävlingar på två veckor alldeles innan jul i vattnen runt Kaphalvön.
Och det blev också en uppvisning av den stora bredd som finns inom surfski i Sydafrika. Förutom eliten, där också flera paddlare från andra länder fanns med fanns många mycket duktiga elitmotionärer men också några som jag själv som snarast hör hemma i kategorin glada amatörer. Men varje tävling är ju många tävlingar, en tävling för varje deltagare. För alla har vi egna motståndare att fightas med på vår egen nivå. Och tack vare vind och väder spelar så stor roll blir varje lopp annorlunda med sina alldeles egna utmaningar.
Första tävlingen var Peter Creese Lighthouse race, världens kanske äldsta surfskilopp som funnits i ca 40 år(?). Väldigt enkel bana, start på Fish Hoek beach, runda fyren Roman Rock 5.5 km ut till havs och sedan tillbaka. Ganska kort tävling alltså. Förutom att just denhär dagen blåste det kuling. Och vågor som är i tremetersklassen. Förhållanden som de här påverkar ju inte eliten så mycket, de kör bara på för fullt oavsett. Men i kategorin glada amatörer var vi nog flera som kanske inte var jätteglada hela tiden. Med låg fart framåt blir det väldigt långt att bara ta sig några kilometrar. Och när vändningen till slut kom så upptäckte jag att jag låg allra sist. Alla bakom hade redan brutit. Så därför kändes det som en sorts seger under den avslutande downwind-sträckan som var riktigt kul trots rätt trötta muskler.
Starten vid Peter Creese Lighthouse Race. (Foto: Cape Town Sports Photography)
Fyren Roman Rock (Foto: Cape Town Sports Photography)
Tuffa förhållanden i surfzonen vid målgång. (Foto: Cape Town Sports Photography)
En vecka senare var det så dags för världscuptävlingen Cape Town Downwind. Nu hade fler paddlare kommit till Fish Hoek, både från resten av Sydafrika och andra olika länder i världen. Banan den här gången var den berömda Miller’s run, en av de absolut bästa downwindsträckorna i världen. Bland annat för att vinden och vågorna här är så pålitliga, det blåser nästan alltid en stadig sydostvind som ger 12 km fin medvindssurf från udden Miller’s point in till Fish Hoek beach. För att få lite längre distans på loppet så startade man söderut, mot vinden i 3 km och rundning av en boj innan downwindpaddlingen började. Det var arrangörernas plan, men även den här dagen var vinden inte lika pålitlig som vanligt. Men den härgången var vinden lite svagare än normalt. Så loppet blev väl mer en utmaning i paddlingsstyrka än ren downwindskicklighet. Med närmare tvåhundra deltagare genomfördes starten i fyra seedade omgångar. Varje omgång tog sig i ett antal ganska samlade klungor upp till vändningsbojen och därefter spreds alla ut på havet. Nu handlade det bara om att köra så fort som möjligt, fånga vågorna när de kom, stanna kvar så länge som möjligt och däremellan hålla skaplig marschfart. Ett lättkört lopp den här gången alltså och jag lyckades väl köra ungefär så bra som jag borde. Jag slutade i mål på 134:e plats av 155.
Sydafrikanen Hank McGregor vinner Cape Town Downwind 2012. (Foto: Cape Town Sports Photography)
Den tredje helgen var det så dags för den riktigt stora utmaningen, maratonloppet Cape Point Challenge från Scarborough på atlantkusten runt Godahoppsudden och Cape Point till målet på Fish Hoek beach. Totalt 50 km, från en ocean till en annan där rundningen av ökända Cape of Storms kan vara ganska stökigt även under snälla förhållanden. Det här är ett lopp som är en utmaning för alla, oavsett nivå och erfarenhet. Men vi motionspaddlare som är mer inriktade på att överhuvudtaget genomföra än att klara av någon viss tid är naturligtvis speciellt beroende av hur vädret blir. De två senaste åren har det varit riktigt fina förhållanden. Och det blev det även i år, fast med en liten knorr. Det blev omvänd vind mot normalt. Istället för att börja med motvind och avsluta med surf i medvind blev det tvärtom.
Fyren vid Cape Point. (Foto: Cape Town Sports Photography)
Efter ca 50 km paddling är tätgruppen fortfarande intakt och det blir en spurtuppgörelse. (Foto: Cape Town Sports Photography)
Starten går tidigt. I sommarsolståndets soluppgång ger sig startgrupp efter startgrupp av tysta paddlare iväg ut på Atlantens långa dyningar. Svag medvind och liten våghöjd (under två meter) gör taktiken enkel. Det handlar om att ta sig de två milen ner till Godahoppsudden med så låg energiförbrukning som möjligt. Vi i de tidiga stargrupperna blir successivt upphunna av de andra. När vi så närmar oss rundningen är fältet ganska samlat. Det är knappt 4 km från Godahoppsudden till Cape Point, och i alla förhållanden är det stökig sjö här där två oceaner möts och reflexvågor från klipporna når långt ut till havs. Men just den här dagen är det lä för både vind och vågor så skvalpet är helt hanterligt. Det går till och med att titta upp emellanåt och ta in det magnifika sceneriet. Just vid rundningen av Cape Point är halva sträckan avklarad, men det är nu det egentliga racet börjar. Nu är det bara rak motvindspaddling kvar. Tack och lov inte lika stark som runt fyren 2 veckor tidigare men jag inser att det ändå kommer att ta en bit över tre timmar att komma i mål. Dags att plocka fram tålamod, energi-bars och gott humör och efterhand så blir kilometrarna på gpsen allt fler och fler. Så småningom passerar jag fyren Roman Rock och det är bara 5 km kvar. Då kommer den sista prövningen. Vinden ökar rejält och sista biten in blir det riktigt tungt. Armarna går nu liksom av sig själv och det finns ju inget annat att göra än att fortsätta. Till slut kommer så målet. Jag klarade det. Det som för två år sedan verkade totalt omöjligt gick ju faktiskt att genomföra. Det gör ont i hela kroppen men vilken härlig känsla. Placeringen blev den här gången 91:a av 96.
Tre tävlingar på två veckor är avklarade. Helt olika utmaningar och alla fantastiska upplevelser. Massor av deltagare och åskådare och glädje. Den här festivalen i Fish Hoek var ett evenemang i betydlig tstörre storleksklass än vad som är normalt i surfskisammanhang, och jag är säker på att den återkommer nästa år. Och då hoppas jag det blir ett riktigt stort gäng svenska deltagare som kommer ner och har roligt på vattnet under den flödande decembersolen.
Lennart Ohlsson kommer i mål vid Peter Creese Lighthouse Race. (Foto: Cape Town Sports Photography)
//Lennart Ohlsson
Stort tack Lennart för din fina artikel. Peter
English
Svenska